M ligger i mellisens säng pga influensan och jag ligger här med mini och mellis.
Livet är bra lustigt.

För ett år sedan exakt låg jag i sängen med en gigantisk mage, nåväl inte gigantisk men stor, och var så rädd för det som skulle komma dagen efter imorgon.
Jag skulle förlösa mitt tredje barn och det kändes som en omöjlighet att både överleva ännu ett snitt och även få ett tredje mirakel.

Jag... lilla jag...!?
Jag som varit rädd för det mesta i mitt liv. Jag som inte visste varken ut eller in långa stunder av livet.
Jag som ville ha barn, BARA TVÅ, men tvivlade på om de ens var möjligt.
Föda barn var inte att tala om.

Hör ligger jag nu men mina tre barn. Jag har överlevt och vuxit.
Vi gapar och skrattar och ibland gråter vi en skvätt men en sak är säker... jag är deras mamma och jag har burit dem alla tre.
Jag har vigt mitt liv för att de ska må bra och ha allt i livet.
Jag har överlevt att förlösa dem och de är de vackraste jag vet.

För ett år sedan var vi bara fyra. I väntan på vår nya familjemedlem... och vilken stjärna som valde oss!