Nu har vi gått över till v 36. Kan inte fatta att detta ska hända.
I över ett år har vi försökt, blivit gravida, fått missfall, försökt igen och nu så ska detta mirakel snart entra våra liv.

Min lilla mini boar och har sig. Myser och gosar med allt som finns för bebisen. Alla snuttisar och filtar finner vi i hans säng. Han vill prata med bebisen varje morgon.
Sånt engagemang och kärlek.
Min stora är mer cool. Trygg och säker på det som ska ske. Kanske bearbetar han på eget håll? Vem vet.

Mamman är trött och lite allt möjligt. Blandade känslor som kidsen skulle säga.
Mest lugn. Lite rädd och mycket mer längtan.

Tur jag får vara hemma och låta känslorna komma. Jag sover, tränar, ser på serier och träffar goa vänner.
Och, OCH, umgås massor med min man. Han är livet, min stora kärlek.