Ni vet när livet är bra men du kan vara så säker på att ngt i form av smärta lurar runt hörnet?
Som att lycka aldrig kan få vara en egen upplevelse. Jag tror inte enkelt på saker som kärlek, trygghet, tillit, relationer. Jag är misstänksam och hela tiden medveten om hur sårad jag kan bli. Detta ställer till det för mig, många gånger.
Och när jag väl sänker guarden ngt är ngt där och smockar mig i ansiktet. Gör mig dissorienterad och förtvivlad. Sorgen gör mig galen och jag klandrar mig själv för min handling som tillät mig känna det jag är mest rädd för.

Jag tappar mitt sikte och har svårt att se ngt men nykter och klar syn.
Lycka räcker aldrig längre än en kort stund, sedan är verkligheten där och lurar.
I knew It!

Jag förstår att jag behöver förhålla mig men vilket ansvar kan jag kräva av andra?
Hur många gånger jag ska våga tro på det som sägs för att sedan bli golvad av besvikelse, igen och igen och igen?

Jag önskar sinnesro och ett liv där respekten för det mest värdefulla gör sig synlig där den mest behövs.
Jag vill kunna släppa guarden helt utan att behöva ångra mig.