Vaknade och var mer död än död.
Drack kaffe.
Drog igång maskineriet med påklädning, tandborstning, pussar och kramar.
Syster kom.
Åkte till Rehab Matteus och fick akupunktur. Kunde knappast slappna av för jag tänkte på min uteblivna föräldrapenning.
Kom hem.
La lilla Bullen och hängde med syster.
Lagade kalkoncarbonara till beben.
Åt ägg till lunch.
Lekte tågbana med beben.
Hämtade min storis.
Handlade.
Tränade, axlar och rullade på foamrollern.
Kom hem och var död.
Åt och la ett barn medan Mathias la det andra.
Kollade på ett avsnitt av Girls.

Livet i sin helhet.
Not more not less....

Min lilla unge har nu "gömt" både vår hemtelefon och bandybollen jag fick av Mary för att köra på triggerpunkterna.
Den som har tips på var en 1 åring kan ha gömt dessa får gärna höra av sig.

Annars en fin dag här i sjöstan.
Åkte stjärtlapp med storis och Mary i strålande sol. Gapskrattade och hade kul.
Tränade som 17 med Annabanana, så nu väntar jag bara på att hon ska börja köra lite med mig på nordic.
Här hemma har det gått i ett men vi hann se klart Fury. Vidrigt slut.

Nu ska jag hoppa ner i sängen.

Mathias som skulle till götet blev kvar hos oss. Så vi har bara skrotat omkring och slappat.

Igår körde vi tv-spel och grannarna joinade en stund så idag var vi (läs: jag) sega som 17.
Vilade och sen kom vi äntligen ut för lite dagsljus och fika.

Vi har gottat oss nu på kvällen och börjat kolla på Fury.
Hatar filmer från andra världskriget, den ångesten och den sorgen jag känner när jag ser såna filmer är bara för jobbigt.

Imorgon är det träning igen och Anna joinar som den krigare hon är.
Idag körde jag plankan och min första omgång stod jag 3 min, pb hittills :)

Nattinatt

Många av oss, däribland jag, har perioder då vi inte kan/orkar hålla samma tempo, vi behöver "stänga till dörren" för att återhämta Oss, tänka igenom nuet och hur vi kan utvecklas vidare härifrån.
Vissa kallar det "dip:ar" men jag kallar det för att en backar ngra steg för att ta sats.
Jag har lärt mig att när dessa perioder kommer till mig behöver jag fokusera på det jag behöver.
Jag vet att det är en utvecklingsfas som är under konstruktion.
Jag tar hänsyn till det jag känner, jag lyssnar på mig själv och gör bara det som känns rätt.
Jag försöker bli bättre att kommunisera för mina kära var jag befinner mig så att de inte behöver lägga mer energi vad det kan tänkas vara med mig.

Jag pratar mkt om hur viktigt det är att få energi/bränsle.
Det är viktigt med förståelse och människor som är genuint intresserade av en. Det är viktigt att kunna skratta, vara ärlig, vara sig själv, fråga när en undrar och vara en bättre version av sig själv.
Alla kan inte erbjuda allt ovan men ofta har vi alla minst en som förstår och ger allt det där när du mest behöver det.
I dessa perioder är det viktigt men bränsle som räcker länge. Kära som förstår och tar en vidare tillsammans med en själv.

Läget är just nu extra allt.
Som ett McDobaldsmål och plusmeny delux.
Extra oroligt, extra kritiskt, extra känsligt, extra hatiskt och ännu mer.
Människor mördas utan eftertanke. Eller vad vet jag? Det kanske finns människor i krigszon som hatar det de gör.
Men faktum kvarstår. Barn, små som stora mördas, vuxna, gamla, sjuka, oliksinnade...
Nutidens anarki, i Guds namn.
Sen sitter vi här och förbannar världen, maktmännen, deras religion.
Vi slutar inte här, för vi är extremt rädda, utan vi hatar allt som är läskigt och ni vet hur läskigt precis allt är i mörkret?!
Trädet, i mörkret, som liknar ngt från våra mardrömmar blir en hel skog och allt runtomkring är en arme av demoner som vill äta oss hela.
Så är det för oss nu.

Då behöver vi pausa, precis som i mörkret. Vi behöver stanna upp, få ner pulsen och tända ljuset.

Idag, efter att ha sett x antal kommentarer på Facebook från en och samma person om muslimer var det dags att tända ljuset.

Jag skrev ett meddelande. Frågade hur hen tänkte, speglade hens egna ord och lyssnade.
Fick svar om privata upplevelser som bidragit till detta hat.
Jag lyssnade och fortsatte fråga och spegla.
Fick till svar att muslimer (IS) kommer hit, våra "egna" soldater får inget, våra skattepengar går till fel saker och muslimer som begår våldtäkt ska skickas hem för att våra barn ska vara trygga.
Att jag inte ska ta det personligt för jag är snäll även om jag skulle vara muslim.

Jag svarade att alla ska vara lika inför lagen för att vi ska vara trygga. Om vi inte har samma regler för alla kommer kaos att uppstå. Att om vi dömer våldtäktsmän och utvisar de ska alla som begår det brottet utvisas. Oavsett födelseort.
Om människor mördar, kränker, hotar, krigar så borde lagen styra vad vi ska göra med dessa människor och deras val. Deras etnicitet, födelseort och religiösa tillhörighet ska inte vara avgörande. Deras handlingar och brott ska ligga till grund för vilket straff de ska få och en svensk ska få samma straff som en utlandsfödd.

Jag påpekade hur farligt det är att börja sprida sina icke så rumsrena tankar på fb som dessutom grundar sig på dennes erfarenheter.

Jag berättade även att jag inte tar det personligt utan som omänskligt.
Jag skulle kränka alla om jag berättar vad jag tycker om religion men jag låter bli. Jag önskar bättre för mänskligheten. Jag vill även tro att mina barn är trygga när det inte tutas i en massa fördomar.

Jag bemötte, lyssnade och tog till samtalet som hjälp.
Vi behöver göra det. Vi behöver fråga människor när de sprider hat.
Vi behöver hjälpas åt.

Nör jag och beben var på väg till förskolan för att hämta storis gick en pappa med sitt barn bakom oss.
Barnet frågar pappan om han vet vem som var den första människa på jorden.
Kort paus och sedan säger pappan:
-nej, vet du?
Barnet svarar att hen vet.
Kort paus och pappan frågar sedan vem den första människan var.
Barnet svarar stolt att det var en kille.
Pappan säger väldigt snabbt:
-hur vet du det? Har ngn sagt det?
Sedan säger pappan:
-det är ju inte logiskt för han som var först måste ju haft en mamma.

Jag ville vända mig om och säga att det var så bra resonemang men hann bara vända mig och ge ett stort leende.

Helt fantastiskt.

Har typ inget att skriva om här känns det som. Eller jo, klart jag har en hel del jag skulle kunna avhandla här men det känns högst olämpligt.

Vaknade trött även idag. Jävla kroniskt tillstånd att befinna sig i.
Min högra axel har börjat krångla nu och det är smärtsamt.
Igår bar vi kylskåp i två timmar så det har inte gjort det bättre.

Hm .... Vad mer ska jag gnälla om?!
Det faktum att jag inte tar mig tid att söka jobb.
Att jag är bara lagom stressad.
Hm vad mer.
Nu räcker det, ska kolla Girls medan beben sover. Älskar Girls.

Vi startar februari med en dunderförkylning som beben blivit tilldelad.
Eller som innefolket säger: vabruari.
Inte för att vi vab:ar nu men ändå.
Tror inte på shit folk säger för att vara coola och mainstream. Det är mest bara irriterande faktiskt.

Så, detta vecka lär bli tuff då vi antagligen närt ett bihålebarn vid vår barm. Som sin mami.
Det innebär utdragna förkylningar och sega som 17.

Igår natt hade min mamma beben och hon fick inte många timmars sömn. Inatt är det vår tur.
Alvedon, välling och näsdroppar är det vi behöver all night long.