Vi har inte gjort mkt.
Eller jo, jag har gjort ngt viktigt!
Jag har varit och tagit cellprover idag. Fick min kallelse och blev först förvånad då det kändes som att jag nyss var där men det visade sig att en blir kallad var 3:e år.
Ni förstår hur viktigt det är va? Att kontinuerligt gå och kolla sig. Att älska sig själv.
Vi är priviligierade som får kallelser och har en fantastisk sjukvård som kostnadsfritt ser till att hålla koll på våra kroppar.
Så, nu är det gjort för 3 år fram.

Sedan har jag och beben hållit oss inne. En sån dag som gick åt att mysa och vila.
Beben är så fruktansvärt söt just nu och allt jag vill är att pussas med denna lilla varelse.
Ibland på natten när beben ligger bredvid mig vaknar hen och ger mig en puss på munnen. Aldrig annars.

Sedan kom den stora hem. Vi myste en stund inband det var dags för mamman att döda sig själv på gymmet. Fortfarande motigt att ta sig dit men Hey, väl där var det BeAsT mode.

Åt mat med min lilla familj. Myste lite mer och sedan i säng med juvelerna.
Den stora lusläser i sin kalender och undrade vad Nobelfesten var. Jag berättade och då undrade han om han kommer få gå på Nobelfesten.
Jag sa att det berodde på och fick till svar att han skulle göra modiga saker i framtiden för att få gå.
Jag tror honom.

Imorgon får jag hänga med systra mi. Precis vad jag behöver. Hon lyfter mig alltid och hänger mig på den krok jag bör hänga på.
Längtar.

Idag räknade jag veckorna jag varit utan godis, chips och snask överlag.
Snart Fem veckor!
Inga problem måste jag säga. Tänker köra till lucia och sedan ta en paus.
Jag har även varit restriktiv med kolhydrater.
Ätit endast när jag har tagit ut mig fysiskt.
Annars har jag valt glutenfritt; knäckebröd och pasta vid ett tillfälle.
Ska ta en vikt idag tänkte jag.
Tror inte mkt har ändrats men jag kom i ett par av mina pre second pregnancy byxor i helgen.

Mitt främsta skäl denna gång handlar om att stötta min syster i sin kamp.
Hon är förövrigt grymmmmm!
Och hon har fått skitbra resultat.
Hejja min älskade syster!

Jag vill leva ett liv med mina barn som innebär att medvetet välja bort vissa strukturer som jag anser är vidriga och ger människor skeva upplevelser av andra och Sig själva.
Jag har redan delgett er mina tankar kring de strukturer som upprätthåller en könsmaktsordning och detta har jag haft med mig sedan den sekunden jag visste att jag var gravid med min stora.
Jag vill uppfostra en människa som får välja fritt men som också tar ansvar för sina medmänniskor.
Jag vill även att mina barn ska känna kärlek, i alla former och i den form som stärker dem.

Jag vill även att mina barn ska ha en sund bild av sin och andras kropp.
Jag vill inte att mitt barn hör ordet tjock kors och tvärs. Jag vill inte att mitt barn ska se på kroppar som objekt som ska tuktas för att passa in.
Jag vill att förhållandet till mat/näring är balanserat.
Vi äter god mat, vi äter snask (på helgerna), vi hetsar inte om våra vikter kring barnen, vi tränar för att vara starka osv.

Min far däremot har mkt issues med människokroppen. Framförallt med sin. Detta blev klart för mig i helgen.
Han pratar om "tjocka magar" och om att "magen sticker ut" om att han är tjock om att han ätit förmycket osv.
Jag försökte få honom att förstå att vi inte pratar så, att han behöver fundera kring sin syn på kroppen.
Han kommenterade vid ett tillfälle min storas mage....
Jag var snabb på plats men kom inte på annat än att säga att storis har världens finaste och platta mage.
Tror ni jag har våndats i skärselden sedan dess?
VARFÖR sa jag "platta mage".
Jag har därmed gjort klart att en platt mage är en fin mage.
Detta för att min pappa sa: ...om din mage åker in lite, titta den putar ut.

Jag kan inte kräva av min pappa att förstå men jag påpekade att han hade fört över sin ångest på mitt barn. Hoppas han förstod.
Jag blir ledsen!

Jag visar min kropp för mina barn precis som den är.
Jag skulle aldrig klämma och dra i min kropp och prata om det jag är missnöjd med, de hör sånt!
Jag möter frågor om min "mjuka mage" med kärlek och säger att den är mjuk för att två fina juveler har vuxit där.
Jag säger att jag vill vara en stark och vältränad mamma.
Jag säger även att mina barn ska äta för att bli starka.

Jag blir ledsen när vi vill förmedla en sund självbild till våra barn samtidigt som vi hela tiden "hatar" vår egen inför dem.
Så jäkla skadligt.

Jag kan inte ta bort min kommentar eller min pappas ur mitt barns huvud men jag lärde mig ännu en läxa.
Jag som trodde jag var medveten.